Jag ska skriva ett lite annorlunda inlägg...
(Jag kan inte åka till skolan idag för det är strömavbrott på blå linjen...)

Det är så här att:


Det spökar runt mig.

Ni skrattar kanske eller tänker "nu försöker hon vara alternativ och konstig". Men det är faktiskt sant.

Ända sedan jag var liten så har jag känt av energier mer än andra. När någon varit glad har jag blivit glad, när någon varit ledsen har jag blivit ledsen. Min tjej säger att jag saknar empati, men det är precis tvärtom. Jag får alldeles för ont inuti ibland. Det kan räcka med att jag sitter bredvid någon som mår dåligt på tunnelbanan. Det spelar ingen roll hur glad jag var innan, jag får enorm ångest då.

Och det här tror jag hänger ihop rätt väl med "spöken". Eller vad man ska kalla dem. Det är ju energier av personer som funnits. De finns kvar i vår värld, deras energier finns kvar även när de dött. Ett klädesplagg kan fortfarande lukta som en avliden släkting som rått om klädesplagget, men enligt mig är det mer än bara doften som finns kvar. Den här personen har en dragningskraft till det här föremålet, dennes energier finns kvar. Då kan man uppleva en stark känsla av att den här personen är närvarande.

Jag känner så ganska ofta, men det gäller inte ett speciellt föremål, det gäller mig. Om jag mår dåligt tillexempel, kan jag ibland låsa in mig på toaletten och sätta mig på golvet och gråta och släcka ljuset i taket så att det blir beckmörkt. Jag vet att det verkar jätteläskigt och jag vet att jag verkar va stört självömkande och båda påståendena stämmer nog till viss del, haha... Men när jag är hysteriskt ledsen och vill bara gråta hjärtat ur mig, då tänker jag inte direkt på att jag sitter inlåst i ett rum som är becksvart. Så jag gråter och gråter, och nästan alltid är det som en anda som ligger över mitt ansikte, en varm känsla av att någon bryr sig om mig och "kramar" mig. Jag tror att det är min farmor, man det kan vara vem eller vad som helst. Min farmor dog år 2007, när jag var 20, och mina andra närstående dog när jag var mycket yngre, elva år och yngre var jag. Så jag kommer inte ihåg dem alls på samma sätt. Min farmor var en otroligt godhjärtad person med ett underbart skratt. Hon var verkligen världens snällaste och världens sötaste person.

Här är hon, på en bild från 1939, hon heter Anna:



Jag tycker iallafall att hon är otroligt vacker och man ser verkligen på henne att hon var en underbar människa. Jag tror att det är hon som finns runt mig. Varför jag bestämde mig för att skriva detta nu plötsligt är för att jag varit med om en av top 10 "läskigaste" sakerna just nu. Det var något som strök mig jätte-tydligt över håret. Inte liksom som en rysning utan jag kände hur det var något som liksom tryckte mot mitt huvud och bakåt. Testa själv att dra handen över huvudet. Känns det inte väldigt mycket? Så mycket kändes det, jag har provat med min egen hand efteråt och det kändes exakt likadant, bara det att den första gången var det mer som tusen mjukhårda fjädrar och när jag gör med min egen hand kittlas det inte alls lika mycket.

Jag är inte alls rädd för det här som "förföljer" mig. Jag känner mig aldrig rädd eller arg på det. Eller i och för sig... ibland när jag känt mig iakttagen en längre stund kan jag vända mig om och utbrista "vad är det?! jag vill vara ifred!"
Och då har det försvunnit. Men jag har aldrig känt den här känslan av närvaro från något så stark som hemma hos min tjej i hennes lägenhet. Jag tror dock inte att det är någon av HENNES anhöriga, det tror jag inte... för det känns som om det är kopplat till mig. Min tjej är också väldiigt öppen för sånt här men hon är enormt rädd och snackar aldrig om sånt. Så när jag frågar henne får hon panik i ögonen och skriker "prata inte om det!"

Hennes mamma har sett en person jättetydligt gå genom hallen och in i Mirellas rum en natt. Hon ropade till och med "Mirella?" men det var ju inte hon. Hennes mamma gick upp och kollade och hon låg och sov som en stock. Så det är inte bara jag som känner av det här. Det känns speciellt mycket när man sitter här där jag sitter nu och har öppen dörr mot hallen. Jag kan känna att någon iakttar mig från höger, någon som står i hallen, i dörrkarmen, och tittar på mig. Det känns också sjukt mycket när man sitter i soffan i vardagsrummet och tittar ut mot hallen, det är nog ännu starkare känsla. Hur många gånger som helst har jag sett ett vitt sken glida förbi eller som en svart skugga, det är lite olika. Många av de gångerna har det säkerligen varit en bil eller nåt som åkt förbi nere på gatan och gjort en skugga. Igår var det en asläskig sak som hände, igårkväll när vi såg på tv. Det lät som när någon knackar lätt med ena fingret mot en trädörr. "knack knack knack". Testa att ta ditt pekfinger, böja det och knacka lätt med "böjen" i bordet. Så hördes det, och det var jättetydligt. Dt brukar knaka ofta men det kan ju vara vad som helst så det är inte lika läskigt. Det här var verkligen symmetriska identiska knackningar, knack knack knack. Rizla blev helt galen oxå, hon vände på huvudet mot ljudet och lade huvudet på sned, och morrade lite. Det KAN ha varit grannen men klockan var typ halv ett och varför skulle de knacka för? Vi hade typ inte ens ljud på TV:n och allvarligt talat så har de aldrig sagt till om ljud förut, deh ar aldrig ringt på och varit arga, även när vi haft fest liksom! 
 Jag testade nu att knacka i databordet och då var det ett muller från övervåningen som svarade precis efteråt, jag blev asrädd! Men det var nog bara grannen. Dock så har det varit knäpptyst från alla grannar i två timmar så det blev lite läskigt ändå... Usch.

Jag börjar ibland undra om jag håller på att bli galen. Alltså lite smått sinnessjuk? För det här är så påtagligt hela tiden, något jag tänker på varje dag. Håller jag på att utveckla någon form av personlighetsstörning eller är det bara så att jag är mer öppen för det "spirituella"?

 Vad tror ni?
Borde jag söka hjälp för att jag håller på att bli sinnessjuk?
Eller borde jag söka hjälp för att få bort andarna?

:P