I Sveriges skolor och på sociala medier  finns ett stort problem, eftersom 60.000 barn i Sverige blir mobbade varje dag. Det händer nu och det har alltid hänt. Och det förstör liv. 

 

Enligt Friends.se är det toaletter, omklädningsrum och online som är de otryggaste platserna. 

 

Det hände mig. Men varför? Jag var tjock och hade glasögon. Jag var lite så där utan spärrar. Jag tog steget längre. Jag gjorde saker man inte riktigt fick socialt. Det var pinsamma saker, det var sånt som var töntigt eller idiotiskt. Jag tänkte inte på konsekvenserna, eller så brydde jag mig inte. Jag pratade utan att tänka. Jag hade ofta min offerkofta. Eller så hade jag inga kläder alls, blottade mina känslor direkt. 

 

Jag är precis likadan idag. 

 

När jag växte upp fanns inte internet. Mamma skaffade dator med tetris och pac man typ när jag var tio år. Det tog fyra år till innan internet faktiskt användes och Lunarstorm, Playahead, Helgon och Aftonbladet var välbesökta sidor hos mig. Jag är så jävla glad att jag inte växte upp med de tortyrredskap som barn och unga växer upp med idag. Smartmobiler, ipads och datorer. För jag är säker på att jag hade fått möta mobbingen även online.

 

Från sexårs upp till sexan var jag en av de som fick möta mobbing i form av kränkande ord då och då. Jag var inte osynlig, jag hade vänner. Men många hade ett kollektivt tänkande om mig, att det var okej att kalla mig vissa saker eller att undvika mig. Kanske inte varje dag, men jag visste hela tiden att de tänkte som de tänkte om mig eftersom de sagt det igår eller förra veckan. "Köttbullen", "Mount everest", "FATSO", "Glasögonorm". Det var särskilt en kille som gick i klassen över mig som var särskilt otrevlig när vi sågs. Varje gång han såg mig på idrottsdagar eller i matsalen o.s.v., började han gå med stora tunga steg och låta som en jordbävning. "Här kommer fettot", skrek han och skrattade. Och han fick ofta medhåll av de som såg på. Jag vet att han gjorde det för att han själv var utsatt, han var själv konstig och såg inte ut som en "skulle" se ut. Jag vet att han gjorde så för att rädda sig själv, han ville inte vara på botten. Jag tror jag visste det redan då, men det gjorde det inte mindre obehagligt. För alla som såg på mig med hans ögon, de såg mig som den som låg på botten. Jag var äcklig, hemsk, ful, tjock, inte värd någonting. 

 

Jag hade ingen försvarare. Jag hade många passiva åskådare som höll min hand när mobbarna inte såg på. De ville inte bli utsatta själva så de vågade inte stå upp för mig. 

 

I sjuan blev det värre. Det var som värst hemma med den ohållbara situation som fanns där, vilket påverkade mitt psykiska mående utöver mobbingen i skolan. Jag var som tjockast. Jag hade ingen känsla för stil och var socialt inkompetent. Jag älskade i grund och botten människor, men jag blev huggen i ryggen så många gånger att jag till slut hatade alla. Jag gick runt i skolkorridorerna helt inåtvänd. Här började jag bli osynlig. Jag tappade i princip alla mina vänner när min låg- och mellanstadieklass splittrades för att ge plats åt alla barn från Bromstenskolan. 

 

Jag började till och med få hallucinationer av den ångest jag kände varje dag. Jag kunde stirra in i en vägg i evigheter. Detta fick de andra barnen i skolan att dö av garv. De tyckte jag var den sjukaste jäveln i hela världen. Jag ville bara bort från verkligheten, för där de var, där var helvetet. Det var därför jag stängde av mig själv och ständigt gick i ett sånt där tillstånd mellan verklighet och fantasi. 

 

De sa åt mig att ta livet av mig flera gånger. Elever i min klass. Jag fick ingen hjälp av lärare eller kurator eller någonting. Det var ingen som vile ta i mig ens med tång. Jag var helt utelämnad åt min egen ångest. Jag visste ingenting. Jag berättade hemma men det var inte prio ett. Men jag fick byta skola i åttan. Den skolan hade mycket bättre anti-mobbing system och fångade upp mig. De elever som fortsatte picka på min utsatthet i den skolan, "tuffa gänget" och tre individer i min klass, var inte lika många som från förra skolan jag gått på. Jag hade det bättre där. Men "baksmällan" från den kamp jag fått leva i så länge när jag gick i Sundbyskolan kom som en tung sten när jag lämnade det helvetet. Jag skar mig själv och blev ätstörd. Jag skolkade väldigt mycket för allting var tungt. Livet var ett helvete, jag hade ständigt ont i hela kroppen av ångest och det var svårt att andas. 

 

Jag drog mig till människor som mådde dåligt själva och vi gottade oss i vår misär tillsammans. Det tog mig så sjukt många år att komma ut på andra sidan. 

 

Jag är fortfarande samma person idag. Jag har bearbetat den här tiden i mitt liv så otroligt mycket på olika sätt och jag mår så mycket bättre idag. Men jag kommer leva med de sår mina mobbare gett mig i hela mitt liv. Jag undrar vad de gör idag och hur de mår idag. Jag undrar om de förstår vad de orsakat mig, både de som mobbade och de som var passiva åskådare.