Känna skam över sin sexuella läggning
J frågar:
Hej Charlotte!
Jag har under flera år läst din blogg och ofta funnit trygghet och tröst. Att du är så öppen gör dig till en sann förebild. Det är också därför jag känner att jag jättegärna skulle vilja ha din syn på ett, för mig, stort problem.
Jag är 27 år och har sedan tidiga tonår vetat att jag dras till tjejer snarare än killar. Under många år hade jag oerhört svårt att både hitta mig själv och acceptera min sexualitet. När jag så småningom började dejta kändes det nästan omöjligt att berätta om det för de som stod mig nära. I dryga 20-årsåldern kom jag ändå ut, efter enorm vånda, i samband med att jag blivit tillsammans med en tjej. Många säger att det brukar hjälpa, och de flesta skildringar i film och litteratur visar också på det. Visst kan det kännas svårt att komma ut dag efter dag, gång efter gång, men ska det inte bli lättare med tiden? Jag upplevde en sådan inre skam (trots att jag aldrig öppet visade det) att jag efter några år mådde allt sämre. Var rädd att människor skulle se mig som en annan person efter att jag kommit ut. Och jag inbillade mig dessutom att det var fallet. För ungefär tre år sedan träffade jag en kille, trots att jag var sambo med en tjej, och blev kär. Äntligen fick jag känna mig normal. Inget stirrande på gatan för att jag höll min älskade i handen, ingen rädsla för att kyssas öppet. Och ingen rädsla för att berätta om min kärlek på jobb. Ett par år senare längtar jag förtvivlat efter att vara mig själv, och att få vara med en kvinna på samma vis som förr. Det är inte samma sak med en man, hur mycket jag än tycker om honom. Och jag börjar fundera på vad mitt beslut egentligen grundade sig på, där för ett par år sen när jag lämnade min dåvarande tjej. Jag vet att jag blev kär, men jag vet också att det var en oerhörd lättnad. Inte längre någon skam.
Så nu till min fråga; känner du igen dig i de känslor jag har kring att komma ut? Har du några tips på hur jag kan ändra mitt tankemönster kring det här? Jag vet inte om normer har fått mig att leva med en man, och jag känner mig kvävd av att ingen vet "vem" jag är och att aldrig ens i tal få uttrycka min läggning. Samtidigt är jag så oerhört glad över att slippa fundera över om människor ser mig på ett annat vis bara för att jag berättat om min läggning. Livet är tyvärr lättare som hetero (åtminstone på vissa sätt).<
Tack för en bra blogg och fortsätt på samma vis!
Jag har under flera år läst din blogg och ofta funnit trygghet och tröst. Att du är så öppen gör dig till en sann förebild. Det är också därför jag känner att jag jättegärna skulle vilja ha din syn på ett, för mig, stort problem.
Jag är 27 år och har sedan tidiga tonår vetat att jag dras till tjejer snarare än killar. Under många år hade jag oerhört svårt att både hitta mig själv och acceptera min sexualitet. När jag så småningom började dejta kändes det nästan omöjligt att berätta om det för de som stod mig nära. I dryga 20-årsåldern kom jag ändå ut, efter enorm vånda, i samband med att jag blivit tillsammans med en tjej. Många säger att det brukar hjälpa, och de flesta skildringar i film och litteratur visar också på det. Visst kan det kännas svårt att komma ut dag efter dag, gång efter gång, men ska det inte bli lättare med tiden? Jag upplevde en sådan inre skam (trots att jag aldrig öppet visade det) att jag efter några år mådde allt sämre. Var rädd att människor skulle se mig som en annan person efter att jag kommit ut. Och jag inbillade mig dessutom att det var fallet. För ungefär tre år sedan träffade jag en kille, trots att jag var sambo med en tjej, och blev kär. Äntligen fick jag känna mig normal. Inget stirrande på gatan för att jag höll min älskade i handen, ingen rädsla för att kyssas öppet. Och ingen rädsla för att berätta om min kärlek på jobb. Ett par år senare längtar jag förtvivlat efter att vara mig själv, och att få vara med en kvinna på samma vis som förr. Det är inte samma sak med en man, hur mycket jag än tycker om honom. Och jag börjar fundera på vad mitt beslut egentligen grundade sig på, där för ett par år sen när jag lämnade min dåvarande tjej. Jag vet att jag blev kär, men jag vet också att det var en oerhörd lättnad. Inte längre någon skam.
Så nu till min fråga; känner du igen dig i de känslor jag har kring att komma ut? Har du några tips på hur jag kan ändra mitt tankemönster kring det här? Jag vet inte om normer har fått mig att leva med en man, och jag känner mig kvävd av att ingen vet "vem" jag är och att aldrig ens i tal få uttrycka min läggning. Samtidigt är jag så oerhört glad över att slippa fundera över om människor ser mig på ett annat vis bara för att jag berättat om min läggning. Livet är tyvärr lättare som hetero (åtminstone på vissa sätt).<
Tack för en bra blogg och fortsätt på samma vis!
Charlotte svarar:
Du tänker att samhällets normer tvingat dig in i att leva med en man. Jag förstår exakt vad du menar. Ibland kan det kännas som om man, eftersom det är sååå mycket enklare, tvingas in i samhällsstrukturen så till den grad att man blir attraherad av motsatta könet. Hur skall man då veta om det är "riktiga" känslor man har för killen, eller om det är fake? Jag tror att tiden får utvisa. Kanske som den gjorde för dig? Om det inte känns lika bra, likadant, att vara med en kille som med en tjej så finns ju möjligheten att man är helt lesbisk. Sedan kan det ju bero på killen, kanske är det fel kille, precis som det kan vara fel tjej. Man kan ju anske bli attraherad av någon annan kille "på riktigt"?
Jag har en (hemsk) teori om att tjejer i vår ålder (20+) som tidigare sett sig som helt lesbiska börjar dras till killar för att ens inre klocka tickar och man undermedvetet kämpar för att få föröka sig. Göra barn. Någonstans vet man att det inte funkar med en kvinna. Detta låter hemskt, jag vet. Men det är bara en teori och den kanske inte stämmer. Jag tycker mig dock se ett mönster, att väldigt många tjejer jag känner eller är bekant med, skaffar pojkvän när de är runt 20+, för att sedan gå tillbaka till kvinnor längre fram då de har fött barn. Sedan kan ju inte alla kvinnor få barn, men ens inre brukar väl inte veta det... vad vet jag. Detta kanske inte alls stämmer heller, det är som sagt bara en teori. Jag tycker det är lite intressant.
Låt säga iallafall, att du är helt lesbisk och bara var med killen för att få känna dig normal. Vad beror då det på, att du känner sådana skamkänslor för att vara med en kvinna öppet? Jag tror det är för att samhället är så heterofierat. Vi blir inte representerade någonstans. Jag själv har alltid varit udda och gillat att gå motströms, och därför känner jag sällan skam (även om det händer) över att vara med en tjej. Men MÅNGA vill inte sticka ut på det sättet och då kan jag tänka mig att skamkänslan blir femhundradubblad. Sedan är det ju så också att även om Sverige är "tolerant" (...) så är resten av världen INTE det. Som lesbisk kan man t.ex. inte bara åka på semester, man måste spana in vart man kan åka utan att bli trakasserad. Hatet mot homosexuella är så utspritt. T.ex. i Kansas får restaurangägare enligt lag sätta ut en skylt på dörren där det står typ "We refuse to serve to homosexuals" för de har en anti-gaylag där. Hur fan känns det liksom... Herregud! Som det var för rasifierade förut. Att det kan vara så stor skillnad i världen, hur homosexuella blir behandlade, beror nog mycket på människors religion / kultur / tro / uppväxt. Främst uppväxten tror jag. Det är så många som skyller på sin tro och religion, när det i själva verket alltid kommer ifrån dem själva, det där svarta hatmolnen.
Men ja, jag vet inte om det var ett svar. Jag brukar säga att det blir bättre men ibland kanske det inte stämmer. Jag känner mer olust över min läggning nu än jag gjorde när jag först kom ut, det är ett som är säkert. Då var man ju ung och kunde experimentera fritt, nu är man "gammal" eller iallafall vuxen, och allting blir på riktigt. Det kanske är därför.
Kanske får man se om man kan göra några ändringar i sitt liv, förändra ens bekantskapskrets eller där man bor, flytta alltså, så att man känner att man lever i en så icke-homofobisk kontext som möjligt. Där man kan vara normen. Kanske flytta till Soho i London, gaykvarteren där? Och röra sig med mest hbtqi-personer? :) Jag vet inte...
Har läsare känt samma saker? Har ni några tips? <3