Hej Charlotte!
Förlåt för en urdum, knäpp, för personlig och bara allmänt störd fråga men ja... Visst var det så att du tidigare i din ätstörning spydde upp maten? Om inte så kan du bara radera denna fråga direkt.

Jag undrar om du vet om kräkreflexerna kan sluta fungera om man spyr för ofta? Jag är verkligen urless på denna fördjävliga sjukdom och jag vill bli frisk så jag försöker att inte spy upp den maten jag har ätit utan istället behålla den och äta de målen jag ska för jag vet ju att det inte är bra, men nu är det så att det typ inte ens fungerar längre och då blir ju ångesten ännu större... Samtidigt har jag hört att vissa tillslut bara behöver luta sig framåt för att det ska gå. Kan det vara så att jag har tröttat ut mina reflexer? (fast det är ju egentligen bara bra för mitt tillfrisknande).

Förövrigt, tack för en superbra blogg!!! :D

Hej! Det stämmer att jag spydde upp maten, det gjorde jag i ca 10 års tid, några gånger per dag. När jag hade ätit en så pass stor mängd mat att jag kände att jag var tvungen att spy för att kunna hålla mig smal.

 

Efter en normalstor tallrik mat, efter två portioner mat, efter en påse godis, efter tre skedar glass, efter en macka med smör... vissa dagar var jag hårdare mot mig själv. Då spydde jag varje gång jag åt, vare sig det var EN godis eller ett kilo godis.

 

I början var det svårt att spy, det tog ett tag innan jag fick igång kräkreflexerna, jag har haft rätt svårt för att spy i vanliga fall liksom. Sedan gick det lättare och lättare. Efter ett tag gick det hur lätt som helst, då behövde jag bara öppna munnen och stoppa in fingrarna litegrann så spydde jag.

 

Det har aldrig varit så för mig att jag bara kunnat luta mig framåt för att det skall gå, även om jag har hört fler säga att de kunnat det. Men det funkade inte för mig.

 

Däremot blev det svårare och svårare att spy på slutet, innan jag slutade. Jag var tvungen att ta till hjälpmedel, som att t.ex. ha ena handen under rinnande ljummet vatten medan den andra försökte komma så djupt ner som möjligt i halsen. Förbi struplocket nästan. Lura mig själv på något sätt. Det gick sämre och sämre helt enkelt.

 

Nu när jag inte spyr längre har jag verkligen fattat hur fruktansvärt det är att göra det. Jag blödde alltid efter att jag spytt, spottade blod efter varje gång. Hade asont i halsen och magen och kände mig svimfärdig och såg prickar framför ögonen. Snurrig, kände mig sänkt och hade som en klump nere i halsen, som att mitt struplock hade hamnat fel och skavde när jag svalde. Varje gång jag svalde kändes det som om någonting var väldigt fel i min hals.

 

Jag kände mig hela tiden ful och vidrig och tjock, kollade mig själv i spegeln, skyltfönster, vattenpölar, bilar osv HELA TIDEN, tänkte på min vikt hela tiden, tänkte på mat hela tiden, tänkte på att vara smal hela tiden, tänkte på dieter hela tiden, tänkte på att kompensera för att jag åt hela tiden... mitt liv var helt ockuperat av detta. Så SJUKT jävla tråkigt och ONÖDIGT.

 

Nu har jag fått hjälp. Äntligen. Och jag mår så JÄVLA mycket bättre nu, bara två månader in i behandlingen, som brukar ta ca. ett år. Jag tänker inte på mat hela tiden och jag hatar inte mig själv hela tiden och jag kan titta mig själv i spegeln utan att döma (ibland).

 

Lång väg kvar, men ett STORT steg på väg. Jag är så jävla stolt över mig själv för det! :)

 

Och angående din fråga: Du har säkert tröttat ut dina reflexer. Din kropp kämpar säkert emot att spy också, det är ju inte alls naturligt. Man förstör ju hela sin insida när man håller på så, ätstörningar är den dödligaste psykiska sjukdomen som finns enligt statistik. Det är verkligen farligt på riktigt!

 

Man måste ofta bli riktigt skrämd för att våga ta tag i sin ätstörning och skaffa hjälp. Att klara sig på egen hand brukar vara näst intill omöjligt, det har jag hört härifrån behandlingshemmet som jag är inlagd på nu.

 

Sök hjälp! <3  Spy inte mer. Hitta trygghet i dina nära och kära. Lycka till!