Känna skam över sin sexuella läggning
Jag har under flera år läst din blogg och ofta funnit trygghet och tröst. Att du är så öppen gör dig till en sann förebild. Det är också därför jag känner att jag jättegärna skulle vilja ha din syn på ett, för mig, stort problem.
Jag är 27 år och har sedan tidiga tonår vetat att jag dras till tjejer snarare än killar. Under många år hade jag oerhört svårt att både hitta mig själv och acceptera min sexualitet. När jag så småningom började dejta kändes det nästan omöjligt att berätta om det för de som stod mig nära. I dryga 20-årsåldern kom jag ändå ut, efter enorm vånda, i samband med att jag blivit tillsammans med en tjej. Många säger att det brukar hjälpa, och de flesta skildringar i film och litteratur visar också på det. Visst kan det kännas svårt att komma ut dag efter dag, gång efter gång, men ska det inte bli lättare med tiden? Jag upplevde en sådan inre skam (trots att jag aldrig öppet visade det) att jag efter några år mådde allt sämre. Var rädd att människor skulle se mig som en annan person efter att jag kommit ut. Och jag inbillade mig dessutom att det var fallet. För ungefär tre år sedan träffade jag en kille, trots att jag var sambo med en tjej, och blev kär. Äntligen fick jag känna mig normal. Inget stirrande på gatan för att jag höll min älskade i handen, ingen rädsla för att kyssas öppet. Och ingen rädsla för att berätta om min kärlek på jobb. Ett par år senare längtar jag förtvivlat efter att vara mig själv, och att få vara med en kvinna på samma vis som förr. Det är inte samma sak med en man, hur mycket jag än tycker om honom. Och jag börjar fundera på vad mitt beslut egentligen grundade sig på, där för ett par år sen när jag lämnade min dåvarande tjej. Jag vet att jag blev kär, men jag vet också att det var en oerhörd lättnad. Inte längre någon skam.
Så nu till min fråga; känner du igen dig i de känslor jag har kring att komma ut? Har du några tips på hur jag kan ändra mitt tankemönster kring det här? Jag vet inte om normer har fått mig att leva med en man, och jag känner mig kvävd av att ingen vet "vem" jag är och att aldrig ens i tal få uttrycka min läggning. Samtidigt är jag så oerhört glad över att slippa fundera över om människor ser mig på ett annat vis bara för att jag berättat om min läggning. Livet är tyvärr lättare som hetero (åtminstone på vissa sätt).<
Tack för en bra blogg och fortsätt på samma vis!
Du tänker att samhällets normer tvingat dig in i att leva med en man. Jag förstår exakt vad du menar. Ibland kan det kännas som om man, eftersom det är sååå mycket enklare, tvingas in i samhällsstrukturen så till den grad att man blir attraherad av motsatta könet. Hur skall man då veta om det är "riktiga" känslor man har för killen, eller om det är fake? Jag tror att tiden får utvisa. Kanske som den gjorde för dig? Om det inte känns lika bra, likadant, att vara med en kille som med en tjej så finns ju möjligheten att man är helt lesbisk. Sedan kan det ju bero på killen, kanske är det fel kille, precis som det kan vara fel tjej. Man kan ju anske bli attraherad av någon annan kille "på riktigt"?
skriven
men va.. du tyckte ju det var underbart att vara lesbisk, tycker du inte det längre? jag e 17 och vill vara lycklig som lesbisk även om jag e 30.. vf bry sig om andra? vi kan skaffa barn på flera sätt och gifta oss. Det är det viktiga. Vad folk på stan eller arbetsplatsen eller i andra länder (om de inte är livshotande) säger kommer jag skita fullständigt i! hoppas du lever ditt liv till hundra procent. Det var meningen att du skulle bli lesbisk så gör det bästa av det, det är ju hur grymt och coolt som helst att inte va en tråkig hetero även om man känner att man vill ha barn, volvo och villa liksom. det kan lesbiska också få ;) kanske missuppfattade dig men det lät så deppigt ;( sluta aldrig med bloggen och forsätt kämpa för ett icke heteronormativt samhälle! kraam